Det här med att ha två hem.
Idag var det dags igen, dags att krama människorna som uppfostrat mig till den jag är hejdå. Det är inte lätt. För även om jag tänker att jag är stark just timmarna och minutrarna innan, men just i ögonblicket när den sista kramen ska ges och hejdået ska sägas då är det som att jag kraschar inombords. Som om mitt inre korthus bara rasar ner till grunden. När tåget sedan börjar rulla stålsätter jag mig igen, sätter på ett lock på känslorna, planerar veckan och tänker tillbaka på det fina jag fått uppleva dessa veckor. Och ungefär i Stockholm någonstans, då kommer längtan. Längtan efter hemmet, efter mitt och Fredriks hem. Där det är vi som städar, vi som lagar mat och vi som har det största ansvaret. För även om det är jobbigt att säga hejdå, och jobbigt med 65 mil emellan, så slår det inte känslan av att sätta nyckeln i dörren till sitt eget hem.
Det här med två hem alltså. I vissa ögonblick är det inte roligt alls, men just i denna stund är jag glad över att få uppleva denna eufori och tacksamhet.
