Lisen Lundgren

Att bli den bästa versionen av sig själv.

Publicerad 2014-09-22 12:19:00 i Text,

Du tittar i spegeln, ser dig själv och tänker på allt du är missnöjd över. Tänker på allt du skulle vilja ändra. Du går på stan och vill köpa kläder, ingenting passar. Antingen ser du för tjock ut eller så passar det bara inte. Du kollar in de andra tjejerna du möter på stan och de är långa, smala och har den perfekta kroppen och du tänker att en dag ska jag vara sådär smal. Du är på fest och du upplever alla andra som så utåtriktade och självsäkra, du känner dig som en mes i deras sällskap och egentligen känner du att du inte passar in. Dricker mer för att döva känslan, för att inte nervositeten ska hindra dig. Du har haft prov i skolan och du får resultatet och för en gångs skull känner du dig ganska nöjd med din insats. Ända tills kompisen frågar hur många rätt du fick för hon hade minsann bara ett fel. Och återigen faller du tillbaka. Ner i gropen. 
Jag tror att vi alla haft dessa perioder. Jag har haft flera. Perioder då jag mått så jäkla dåligt och jämfört mig med alla andra. Tyckt att jag har varit så mycket sämre än de andra. Tyckt att jag inte varit värd något för att jag ändå var så värdelös. Jag har spelat fotbollsmatcher och tänkt att jag varit sämst på plan trots att tränaren sagt att jag varit jäkligt bra. Jag har gjort uppgifter i skolan och känt att det gått dåligt , även om läraren sagt att jag var bäst på hela skolan. Jag slutade spela blockflöjt för att jag tyckte att jag var sämst, när de runtomkring mig tyckte jag skulle fortsätta för att jag var duktig. Jag har känt mig ensam, tänkt att jag inte har några kompisar när jag egentligen haft en hel armé som ville mig väl. Jag har känt mig tjock och ful och äcklig och därför tränat nio gånger varje vecka utan att upptäcka de goda resultaten jag uppnådde. 
Jag var min värsta fiende. 
 
Egentligen vet jag inte vad som var vändpunkten, men tillslut kom den iallafall. Jag hade lessnat och tänkte att livet borde vara så mycket bättre. Det fanns en värld full av möjligheter och där satt jag och tyckte att jag var den värsta personen på planeten. En dag plitade jag ner några ord i min gröna anteckningsbok: "bli bästa vän med mig själv". Jag vet inte varifrån styrkan kom men jag började skriva ner vad jag gjort bra varje dag och så småningom insåg även jag att jag var värdefull. Men det gick inte över en dag, och jag fick kämpa för att inte falla tillbaka men efter ett tag var viljan att komma framåt starkare. 
Självkänsla är inget man föds med utan något man får jobba på. Förvandla de negativa tankarna som du får framför spegeln till positiva. Istället för att tänka "vad tjock jag ser ut idag", tänk istället "idag är jag fin". I början kanske det känns både fjanigt och löjligt. Skriv ner tre bra saker du gjort under dagen varje kväll och när du sedan känner dig sådär ynklig bläddra igenom vad du skrivit innan, det stärks du av. Försök också att börja berömma andra för då kommer du få tillbaka en massa fina ord, och du kommer börja uppfatta berömmet istället för att bara låta det rinna av dig. Lägg fokus på det du tycker är kul, sluta med tråkiga träningar om du bara känner ångest innan. Gör du något du tycker är kul känner du dig också bättre och du känner att det ger dig något tillbaka. Och sen slutligen, le för dig själv. Då lurar du hjärnan att du mår bättre än vad du egentligen gör och så småningom blir du lyckligare. 
För er som känner er sådär värdelösa och ynkliga: SLUTA! Ni är inte det. Ni är värdefulla precis som alla andra <3
 
För er som gått igenom detta: Bra jobbat! Men kom ihåg att alla kan ha en dålig dag ibland <3
 
Du är den bästa versionen av dig själv och ta vara på det! 
 

Inom mig just nu.

Publicerad 2014-08-24 12:49:51 i Text,

Jag har njutit av varenda sekund av denna sommar. Tagit vara på varenda liten del. Utforskat den stad jag växt upp i och upptäckt nya platser. Jag har varit i nuet. Inte fokuserat på något som komma skall, utan bara varit här och nu. Jag har träffat personer som jag älskar så otroligt mycket och jag har kramat dem, umgåtts med dem och tagit vara på dem så mycket jag kunnat. Jag har bott med min familj igen, min älskade familj, som består av de finaste personerna. Det har varit glädje, ledsamhet, lycka, ångest och fler känslor än så denna sommar, men allting har vi delat tillsammans.

Men nu, nu är dagen kommen. Det är nästan tre månader senare och sommaren är över. Väskan är stängd, kläderna för morgondagen är framlagda och jag är nu nerkrupen i sängen, i min säng i mitt rum, för sista gången på obestämd tid. Och för första gången på flera veckor, eller flera år, känner jag att jag vill stanna här. Jag som alltid längtat bort.

Det har bildats en klump i min hals och ett tryck över bröstet. Från mina ögon droppar tårarna, en efter en. Jag tänker på morgondagen och hur jag bara ska kunna säga hejdå och sedan utan att bryta ihop kliva på tåget. Det som tar mig 65 mil söderut. Jag hatar att säga hejdå, även om jag vet att det inte är för alltid. Men det är på obestämd tid. Och den ovissheten gör mig svag.

Vissa stunder funderar jag på varför jag var tvungen att ta mitt pick och pack och flytta så långt bort. Varför jag ville växa upp så tidigt och ta tag i min framtid. Men å andra sidan kunde jag inte veta, för jag hade ju inte provat hur det var. Men nu har jag, och nu vet jag. Men jag ångrar inget beslut.

Jag älskar att bo med den jag håller kär, jag älskar vår lägenhet, jag är intresserad av det jag pluggar, jag älskar staden och jag älskar alla människor jag träffat där. Det är bara det att just nu känns det lite svårt att uppskatta det.

 

Inom mig just nu.

Publicerad 2014-08-24 12:47:07 i Text,

Jag har njutit av varenda sekund av denna sommar. Tagit vara på varenda liten del. Utforskat den stad jag växt upp i och upptäckt nya platser. Jag har varit i nuet. Inte fokuserat på något som komma skall, utan bara varit här och nu. Jag har träffat personer som jag älskar så otroligt mycket och jag har kramat dem, umgåtts med dem och tagit vara på dem så mycket jag kunnat. Jag har bott med min familj igen, min älskade familj, som består av de finaste personerna. Det har varit glädje, ledsamhet, lycka, ångest och fler känslor än så denna sommar, men allting har vi delat tillsammans.

Men nu, nu är dagen kommen. Det är nästan tre månader senare och sommaren är över. Väskan är stängd, kläderna för morgondagen är framlagda och jag är nu nerkrupen i sängen, i min säng i mitt rum, för sista gången på obestämd tid. Och för första gången på flera veckor, eller flera år, känner jag att jag vill stanna här. Jag som alltid längtat bort.

Det har bildats en klump i min hals och ett tryck över bröstet. Från mina ögon droppar tårarna, en efter en. Jag tänker på morgondagen och hur jag bara ska kunna säga hejdå och sedan utan att bryta ihop kliva på tåget. Det som tar mig 65 mil söderut. Jag hatar att säga hejdå, även om jag vet att det inte är för alltid. Men det är på obestämd tid. Och den ovissheten gör mig svag.

Vissa stunder funderar jag på varför jag var tvungen att ta mitt pick och pack och flytta så långt bort. Varför jag ville växa upp så tidigt och ta tag i min framtid. Men å andra sidan kunde jag inte veta, för jag hade ju inte provat hur det var. Men nu har jag, och nu vet jag. Men jag ångrar inget beslut.

Jag älskar att bo med den jag håller kär, jag älskar vår lägenhet, jag är intresserad av det jag pluggar, jag älskar staden och jag älskar alla människor jag träffat där. Det är bara det att just nu känns det lite svårt att uppskatta det.

 

Om

Min profilbild

Lisen Lundgren

Namn: Lisen Lundgren Bor: I Växjö tillsammans med min pojkvän. Gör: Pluggar personal och arbetsliv på Linnéuniversitetet. Jobbar: Som studentambassadör för Adecco.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela