Inom mig just nu.
Jag har njutit av varenda sekund av denna sommar. Tagit vara på varenda liten del. Utforskat den stad jag växt upp i och upptäckt nya platser. Jag har varit i nuet. Inte fokuserat på något som komma skall, utan bara varit här och nu. Jag har träffat personer som jag älskar så otroligt mycket och jag har kramat dem, umgåtts med dem och tagit vara på dem så mycket jag kunnat. Jag har bott med min familj igen, min älskade familj, som består av de finaste personerna. Det har varit glädje, ledsamhet, lycka, ångest och fler känslor än så denna sommar, men allting har vi delat tillsammans.
Men nu, nu är dagen kommen. Det är nästan tre månader senare och sommaren är över. Väskan är stängd, kläderna för morgondagen är framlagda och jag är nu nerkrupen i sängen, i min säng i mitt rum, för sista gången på obestämd tid. Och för första gången på flera veckor, eller flera år, känner jag att jag vill stanna här. Jag som alltid längtat bort.
Det har bildats en klump i min hals och ett tryck över bröstet. Från mina ögon droppar tårarna, en efter en. Jag tänker på morgondagen och hur jag bara ska kunna säga hejdå och sedan utan att bryta ihop kliva på tåget. Det som tar mig 65 mil söderut. Jag hatar att säga hejdå, även om jag vet att det inte är för alltid. Men det är på obestämd tid. Och den ovissheten gör mig svag.
Vissa stunder funderar jag på varför jag var tvungen att ta mitt pick och pack och flytta så långt bort. Varför jag ville växa upp så tidigt och ta tag i min framtid. Men å andra sidan kunde jag inte veta, för jag hade ju inte provat hur det var. Men nu har jag, och nu vet jag. Men jag ångrar inget beslut.
Jag älskar att bo med den jag håller kär, jag älskar vår lägenhet, jag är intresserad av det jag pluggar, jag älskar staden och jag älskar alla människor jag träffat där. Det är bara det att just nu känns det lite svårt att uppskatta det.
