Lisen Lundgren

idag slog det mig att jag borde vara så lycklig. hela tiden borde jag vara lycklig. jag borde aldrig ligga i sängen och klura ut meningen med livet, eller tänka att det är värdelöst att leva. jag borde vara lyckligast världen eftersom att jag har vänner som jag kan berätta allt för. jag har vänner som jag blir så glad av att se. vänner som man har så mycket att berätta för trots att det bara var en dag sedan man sågs sist. allt detta slog mig verkligen idag när jag cyklade mellan de två bästa personerna som man kan finna på denna jord. den ena har jag varit kompis med sen dagis, två vilsna femåringar i en stor värld som möttes där på blåsippan. sen dess har vi hängt ihop tillsammans. många timmar i livet har vi spenderat tillsammans. så pass många att det nästan känns som om vi är syskon. ni vet som man kan tjafsa om småsaker, för att sedan vara glada igen efter två sekunder, med. den andra började jag kampera med på mellanstadiet. men bara efter något år fick jag nyheten att hon skulle flytta till tyskland. i början skickade vi långa brev till varandra som man blev så glad och ledsen av på samma gång. brevskrivandet avtog efter ett tag men vi träffades när hon kom på besök till sitt riktiga hem i sverige. vi höll ju dock fortfarande kontakten men kanske inte så bra som man hade önskat. jag fick sedan nyheten om att hon skulle flytta tillbaka till det riktiga landet - sverige. jag minns första tiden som så ovanlig. det kändes inte alls likadant som förr, mest för att hon befann sig i tyskland så länge. höstlovet förra året träffades vi över en fika för att inviga 2009 års höstlov. och det var då vår vänskap började blomstra igen. det var då den där blomman fick näring och började växa.

de två är så himla fina människor som jag älskar och beundrar över allt annat. jag är så stolt!